Det enklaste och svåraste



När allt är sådär fel och inte alls rätt och allt är ut och in och upp&ner och kläder sitter fel fast det egentligen är rätt och man inte kan göra sånt som man vill bara för att något är ivägen, då saknar jag Det som mest och vill bara slänga mig över den där höga klippan som står ivägen för  och falla tillbaka i armarna på Det som får sluka mig sådär nästan helt, så pass att jag fortfarande är medveten men ändå inte. Så som förrut.


Narr

Harlequin


Har haft denna i huvudet i över ett år nu. Inte ens skissat ner den så det är ett under att jag fortfarande kom ihåg den och det är jag glad för för jag är faktiskt nöjd med denna.

Skälet till att den stannat i mitt huvud så länge är nog för att det som ligger bakom den gjort ett stort intryck på mig. Ett negativt sådant. Jag vet inte riktigt hur länge sen det var, men minst ett år sen, som jag hörde att en militär berättat på tv att han och hans grupp hade musik på i hjälmarna när dom hade ihjäl människor. Hemskt. För mig känns det som att allt då för dom är som en lek, ett spel, något som vilken grej som helst (nu säger jag ju inte att det är så för dom). Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara då jag inte riktigt finner de ord jag söker. Narr. Det är nog det enda ordet jag kan få fram som beskriver hur jag känner.



Can you feel the stars